skrivbordskaos

 

jag lovade mig själv att nu räcker det.

nu börjar jag om och ser framåt och tar igen allt det där som jag har missat under en så lång period.

 

jag minns när det var du och jag mot allt. och allt vi ville var att nå samma mål men på något sätt gick vi vilse på vägen dit. det går inte en dag utan att jag letar efter dig i folkvimlet eller på gatan och mina ögon både gråter och skrattar på samma gång.

 

det är som att allting bara har varit en dröm. en dröm som jag fick lov att låna och drömma i några år men sen såg någon till att den försvann. du dyker upp ibland och när dina ögon når mina eller när din hand rör min så känns det som att vi pratar samma språk igen. jag avskyr mig själv för det.

den dagen för nästan nittio dagar sen när du gav mig ett löfte det var sista gången vi sågs. du lovade mig allt och du gav mig en framtid igen. sen försvann det hoppet lika plågsamt långsamt som den tåren på din kind den där kvällen i december.

 

 

jag har lovat mig själv i tre års tid att nu räcker det.

 

 

du och jag kommer aldrig bli vi igen.

 

 

 

 

 

---

♥ t