skrivbordskaos

elfte januari tvåtusentolv.
tjugosex och ett halvt år gammal och några extra steg framåt och framåt i något som kanske många kallar vuxenhet. men usch. jag gillar inte ordet. jag tror inte att ordet borde finnas innan man vet själv att man är just vuxen.

tjugosex år gammal och kvar i samma dimma. dimman som du vet om finns där och du hör av dig och du ger mig lite hopp samtidigt som du kväver lågan utan att veta om det. att vara så hopplöst kvar på stationen trots att tåget lämnade perrongen för länge sedan nu.

som om ditt huvud i mitt knä i min hall för sjutton dagar sedan inte räknas. som om orden du sa inte betydde någonting. som om dina telefonsamtal och sms skrevs av någon annan.

som om jag förstod allting fel. som om jag fick skulden till det som en gång var.



låten just nu: handens fem fingrar- peter lemarc

---

♥